Jag har blivit en av dem, en av dem med brustet hjärta.
Jag vet inte vad jag ska skriva.
Jag vet inte vad jag ska göra.
Jag har förlorat min kärlek.

Jag visste inte att det skulle göra så här ont och jag hoppades på att jag aldrig skulle få uppleva det.
Men nu är det här och jag kan inte göra något åt det.
Det spelar ingen roll vad jag säger eller vad jag gör, du älskar mig inte längre.
Jag vet att man inte kan styra över sina känslor, då skulle jag vilja komma över dig just precis nu!
Men jag vet att det kommer vara lättare sagt än gjort.
Man glömmer inte sin första kärlek och jag kommer aldrig glömma dig.
Jag vill inte glömma dig.

Det svårate är att veta att jag aldrig mer får mysa bredvid honom i sängen,
aldrig mer pussa honom när vi ses och aldrig mer få äta middag med hans föräldrar.
Jag kommer sakna hans föräldrar, jag förlorar mitt andrahem och de bästa svärföräldrarna man kan ha.

Han är inte min längre.
Just den meningen är så sjukt svår att få in i huvudet, jag kan inte kalla honom för min.
Men som jag har sagt, jag kommer aldrig släppa dig, aldrig helt.
/S